INKA DAG 1 & 2
Pa nagot satt ar vi fortfarande forvanade over att vi ar klara. Den 11 januari paborjades var fard pa mountainbikes ner for ca 4000 meters hojd, tillsammans med vara tva guider och 11 australiensare (som alla pa nagot satt tycktes kanna varandra). Svennebananerna (Sandra och Angelika) plus resten av ganget cyklade galet snabbt i vara regnponchos (upp till 60 km/h) och regnet stankte. Sen att vi sag ut sahar, det ar ju en annan historia.
Till lillebror Christoffer.
Vi med vara coola mountainbikes. Sandra fick sjalvklart aran att halla i flaggan.
Sjukt obehagligt. En buss fastnade i den ackliga leran och vi fick aldrig veta hur det gick for dem.. Dom dom dooom.
Forsta stoppet: Santa Maria.
Dag 2 var det dags for trekking, och vi gick nog in med lite olika installning. Det regnade apamycket och vi var bada kladda i regnponchos aven denna dag. All of a sudden hade alla tagit av sig sina, da solen letat sig fram med sina stekande stralar, utom lill-Sandran saklart. "Ah GUD vad varmt det ar!!", yttrade hon. Hahaha. Helt plotsligt uppenbarade sig en liten stig langs en bergsvagg bredvid den relativt breda vagen som vi vandrade pa, och en stor skylt med texten: "Camino el Inka" och var guide tog ett snabbt och stadigt lop upp. Vi bada tankte nog ett litet stumt "nej". For vara stekarkroppar a la playa var detta kanske inte den lattaste utmaningen, och vi bada var sa ofagra och roda. Andfadda och svetten lackade. Ja, just ja. Sandra lyckades aven med att fa ett av sina forsta astmatiska anfall, mitt i en av de varsta mordarbackarna. Val uppe pa toppen langar Angelika sin astmamedicin och Sandra utbrister: "Javla mamma och pappa som aldrig trodde pa min anstrangningsastma!! Jag ar faktiskt inte bara lat". Slutligen kom vi i alla fall fram till en liten by vid namn Santa Theresa dar vi spenderade natten.
Kanske den ackligaste bilden hittills pa denna resa, men den uttrycker bokstavligen hur vi kande oss efter den forsta mordarbacken. FORSTA.
Om vi hade pallat anvanda Paint hade vi kunnat forklara hur langt vi gatt. Men langt langt dar borta borjade vi i alla fall.
Agneta njuter.
Sandra med, fast efter lite inhalationer. Snygg tjej.
Efter att ha tagit lopet efter en peruansk tant som skulle visa vagen till restaurangen kom vi ner i djungeln dar vi fick spaghettilunch. Heaven!!
Val framme i Santa Teresa firade Sandra det med att klippa tanaglarna. Valbehovligt.
Un poco.. dos chicas rojas
/Sandra y Angelika
Fortsattning foljer....
Vilken härlig utflykt, även om det verkar ha varit en smula vått.
Vilken upplevelse ni har fått. Förstår att det varit jobbigt att ta sig dit men säkert värt varenda svettdroppe.
Ni är så fantastiska som gjort det :)
Väntar på fortsättningen.
kramar
Vilken upplevelse ni har fått. Förstår att det varit jobbigt att ta sig dit men säkert värt varenda svettdroppe.
Ni är så fantastiska som gjort det :)
Väntar på fortsättningen.
kramar
Seeeexiladiez!! Saknar <3
Fy fan vad awesome ni är!!! Saknar er!!
Och förlåt för att jag snodde datorn Sandra, ville bara kolla fejan ju...
Puss!
Fyfan va häftigt! Fyfan va coolt! Fyfan va balla ni är!
Det är kul att läsa och titta vad ni skriver.Häftiga miljöer både här och där. Inkaleden är ju beryktad för att vara tunggådd - tur att ni hade cyklar. Det var säkert jobbigt nog ändå! Något att berätta för barnbarnen. Kramar
Strapatser och eskapader! Tänk vad en gammal trotjänare som en blå Helly Hansen, herrstorstorSTORlek, får vara med om! Håller han ihop, e han välkommen hem han också!
Cykla i 60 knyck???? Nerför???? Ja, jag det är välan bara att släppa på och hoppas på det bästa!
Vad alldeles underbart vackert det är där! Vilken lycka, tjejorna fina, att få se och andas denlite tunnare luften, få se Moder Jord i all sin skönhet!
Jag, jag letar tapeter..... och det, det är svårt det!!
Vill krama er nu då´rå!!!! :-) KÄRLEK!
hola guapas, te echo de menos! besos. (det är den spanska jag kan) :-) sköt om er, fina bilder.
