UN POCO... español?

Hei kiddoz,

vi kom till MEXICO i fredags. Just nu befinner vi oss i en stad som kallas Cancun, och den ar helt enkelt ett litet Amerika inuti Mexico. Det finns Wal-mart, Burger King, Pizza Hut, Kentucky Fried Chicken, 7Eleven och en otalig mangd tjockisar i denna stad och det ar valdigt spannande att se, aven fast vi hellre tar oss till ett annat stalle. Imorgon (mandag 29 november) borjar var resa med busspass genom Centralamerika och forsta stoppet ar Playa del Carmen, enbart en timmes bussresa fran Cancun. Det ar formodligen ganska amerikaniserat dar med, men det feta med Playa del Carmen ar att var van MARTIN WALLÉN kommer hit pa torsdag!

Martin: Vill du snalla snalla ta med mina vita Converse till Mexico? Jag har pratat med brorsan och bett han kontakta dig, menom han inte gjort det kanske du kan kontakta honom? Jag dor utan deras narvaro har borta. /Aggiz

Men innan vi berattar mer om Mexico kommer en liten bildkavalkad fran vart favvisland hittills, Kuba:

Var extra-lillebror Frank!

Under dagstrippen till Viñales da var underbara lilla allergiska reaktion intraffade


Conrad och Nick som agerade extra-pappor till oss, aven under trippen till Viñales! Detta ar borjan av maltiden som sedan gjorde oss kanda som Chicas Rojas

Sally, Simon och Sandra pa Ernest Hemingway's favvis-stalle "La Floridita"

Hemma hos var underbara underbara extra-familj!

Vistelsen pa Kuba var fantastisk och vi njot nog av varje sekund. Sista kvallen var planen att utforska det kubanska nattlivet. Det slutade dock med att vi tillsammans med en skon kines och tva mindre skona kubanska snubbar hamnade pa en folktom krog med namnet "Kaninen", fast pa spanska. Kopte daiquiris som bestod lite socker, jattemycket sprit och en klump i formationen av ett isberg i mitten. Ovart som bara den.

Observera att ovanstaende historia berattas for att ni ska fa en mer nyanserad bild av vart liv har. Det har kommit oss till kannedom att snon vraker ner dar hemma och att minusgraderna ar valdigt manga. Vi ska darfor ta tillfallet i akt att beratta en till historia fran denna resa som gor den lite mindre paradislik.

Igar kvall bestamde vi oss for ytterligare en utgang till det okanda Coco Bongo, som tydligen ska vara IT har i Cancun. Pa bussen pa vag dit (som btw bara kostar 4-5 kr/person - det ni SL!) inser Angelika att hon tagit med sig alldeles for lite pengar. Vi far tillsammans med var mexicanske van Daniel som jobbar pa hostelet vi bor pa hoppa av bussen och ga tillbaka for att hamta mer pengar. Nar vi atervander till busshallplatsen far vi vanta pa bussen i typ 30 minuter innan vi ger upp och borjar vandra mot en narmare busshallplats. Vad hander i stunden da vi befinner oss mittemellan de tva busshallplatserna da? Jo, bussen kommer. Vi suckar djupt, men pinnar pa. Nar vi till slut nar klubbomradet vid 00.00-snaret sa har vi alla tre nastan somnat i farten. Men peppen aterfinner sig igen nar vi ser det har:

Okej. Det framgar inte riktigt hur kukigt sjukt det var, men for att fatta oss kort sa var det som att kliva in i Las Vegas. Det spelades stort hog och tung musik, stroboskopèn blinkade hetsigt, fyrverkiererna sprutade i skyn och det kandes som att varlden bakom oss inte langre existerade. Vi visste ocksa att vi bara kommer att behova betala 50 USD var for att fa tillgang till oppen bar hela kvallen. (Eller okej, lets just face it, vi visste att vi skulle behova snala i kanske en vecka for att ha rad med det, men nagonting sa att det anda skulle vara vart det). Vi stallde i oss ko och vantade med spanning pa den fantastiska varld som precis skulle oppnas for oss.

- ID please, sager helt plotsligt sakerhetsfarbrorn framfor oss.
- Eh va? sager vi, helt chockade av situationen och stirrar blint pa varandra.

Snopna gar vi darifran och kanner oss snappet samre an en pase med sopor som statt lite for lange i solen. Men Daniel har som tur ar en B-plan och framfor oss uppenbarar sig en byggnad med en enormt stor gron groda pa. Señor Frogs. Best family dinner in town. Vi glider in pa klubben (efter att forst ha blivit nekade att komma in eftersom att vi sag ut som 16, sedan blivit inslappta utan att fa dricka alkohol och till slut lyckats smora till oss oppen bar for enbart 20 USD) och bestaller Piña Coladas, Strawberry Daiquiris, Big Frogs (en gron hogst osmaklig drink) och ett antal grona shotar.

Men efter tillrackligt manga drinkar var det dags att atervanda hem till vart hostel El Escondido. Vi aker nattbussen hem med den har tjejen...

...och ragglar sedan den korta biten fran busstationen in till var bakgard. Fragan ar da vad Angelika Qvick och Sandra Ahman bestammer sig for att gora da. Ata? Nej. Krakas? Nej. Sova? Nej. Hanga med en gammal hippiefarbror och gunga i en hammock? Ja. Vid sextiden imorse var det dags for oss att sova nagra fa timmar innan frukosten och en heldag pa stranden. Mumma.

Men vi undrar fortfarande varfor Coco Bongo inte slappte in oss?

Un poco... loco.
/Angelika y Sandra.

Forsta kvallen tog Barbara oss till en kubansk restaurang dar vi at hummer och fisk


Barbara fran var balkong

SOFT! Eller? Vi at lunch, sen blev Angelika jatterod i ansiktet och kande hjartslagen i huden, men vi tankte att hon brukar ju bli rod ibland. Sen blev Sandra jattejatterod pa brostet och det brukar ju hon ocksa bli ibland, men sen borjade vi ma jattejattekonstigt och Pang Bom sa var vi rodflammiga over hela kroppen. Detta skedde inom en kvart. Som tur fanns lakare pa plats!

Svar ja till alla oroliga sjalar - vi lever. I fredags sa vi hejda till Jamaica och tog flyget till land nummer 2 - Cuba! Har borjar varldens stordaste historia som bor lasas av alla. Pa flygplanet fran Cayman Island (dar vi mellanlandade) hamnar vi bredvid en valdigt blond och solbrand man som pratade flytande spanska. Det visade sig att han hette Nick, var 52 ar, amerikan, forfattare, psykolog, advokat och larare plus massor utav andra degrees fran hoga utbildningar, som skulle till Kuba for att slutfora sin roman. Hans medresenar som foljde med som fotograf och van till Nick var njurlakare, 67 ar och hette Conrad. Han var lite av en Forrest Gump med namn som Dalai Lama, Lance Armstrong, Will Smith och 2pac pa listan. Den sistnamnda traffade han fyra timmar innan han blev skjuten. Observera aven att dessa tva man ar amerikaner pa en flight till Cuba.

Och dessa tva otroliga man gjorde tydligen Sandra Ahman och Angelika Qvick ett stort intryck pa, trots att Sandra var jattesjuk + jattemycket lock for oronen och Angelika inte hade duschat pa en valdigt lang tid. Sa pass mycket att, nar vi springer runt pa Havannas flygplats och desperat forsoker hitta en engelsktalande taxichauffor, de fangar upp och raddar oss. Sa dar satt vi alla fyra i en taxi. Utanfor dorrarna till vart hostel fragar Nick Angelika: "Angelika, can I ask you a personal question?". Allt slutar med att vi lamnar vart hostel bakom oss och far vidare mot Havanna Vieja for att hitta ett nytt boende. Nick menade att vi skulle kunna bo pa ett mycket battre stalle for var korta vistelse. Taxichaufforen stannar utanfor en stor bla tradorr. Nick pratar massor av spanska med en kvinna och vi fattar ingenting. Pang bom! Vi star i ett rum med en dubbelsang, vita spetsdraperier, vackert stengolv och eget badrum. Nick fragar: - Do you like it? Vi svarar: - Yes? Nick utbrister: - We take it!! Varav han betalar mellanskillnaden gentemot vart ursprungliga hostel. Sedan tog dem taxin och skulle leta upp ett boende till sig sjalva.

Det roliga var att vi knappt ifragasatte vara pengar eller vad dem har mannen ville oss. Nagonting sa oss att det borde ju faktiskt ha ringt en varningsklocka vid det har laget. Men nej. Dem har mannen ar helt enkelt snalla.

Vi bor hos en kvinna som heter Barbara och hennes helt fantastiska familj. Nastan det forsta Barbara sa till oss var att vi skulle se henne som varan mamma. Dem ger oss frukost och middag, lar oss spanska och salsa och delar med sig av sin familjara trygghet. Vi hamnade verkligen pa ratt plats, tack vare tva random amerikaner. Sa javla stort och sa javla mycket Karma. 

Under dessa fyra dagar har vi foralskat oss i Havanna. Arkitekturen ar sagolik och Sandra saknar sin Canon 450D (som fick stanna hemma) sa himla mycket just nu. Det sviiiiiider i hennes lilla corazon. Vi alskar att vara har. Utover det har vi hunnit med: museum, att bli nergravd i sanden (i alla fall sandra) nar vi var till la playa, en tripp till Vinales (dar det odlas valdigt mycket tobak) tillsammans med amerikanerna, en helt stord allergisk reaktion (av vad vet vi inte an, formodligen mat) som drabbade oss bada SAMTIDIGT, en stord spysession i en dusch for Angelikas del (formodligen pga vatskebrist i kombination med stord allergisk chock), massor med god mat och besok i en jattevacker kyrka. MUY LINDO!!

Just nu sitter vi pa ett lyxhotell eftersom internet inte verkar vara tillgangligt pa annat satt. Ganska irreterande eftersom dem vill att man ska punga upp hela sig sjalv har. Nu ska vi satta oss pa nagot mysigt kubanskt cafe och lasa bocker. Ikvall blir det mojito och salsa!

Pa fredag flyger vi till Cancun, Mexico. Vi lar nog inte horas innan dess som det ser ut nu, men sa fort vi har mojlighet i maffialandet sa ska vi skriva langt med manga bilder.

Martin Wallen!! Om du laser detta sa kommer vi kontakta dig snarast angande var dejt pa Playa del Carmen. Vi ringer nagon gang pa eftermiddagen eller kvallen.


Un poco... cebolla
/Sandra y Angelika